18 september 2016 – Uppförsbacke

Nu har jag jobbat heltid i snart 2 månader. Det har gått riktigt bra fast jag är fortfarande väldigt trött i kroppen. Värken i muskler och leder, som är en biverkning av hormonbehandlingen, har ökat och jag är väldigt stel men det brukar ge med sig när man rör på sig under dagen. Man vet aldrig riktigt när det slår till, den ligger mest där och molar hela tiden. Hjärnan är inte heller riktigt med. Det är inte lika enkelt att hålla koll på flera saker samtidigt eller ens komma ihåg en sak någon längre stund. Det blir mycket påminnelser på lappar, i kalendrar och i mobilen för att få någon ordning på tillvaron. Jag vill vara som förut både på hemmafronten och på jobbet och blir otroligt frustrerad varje gång jag inser att det är långt kvar om det någonsin blir som förut.

Min familj får bara stå ut men jag vet att det tär på dem att jag alltid är trött och inte orkar så mycket. Även övrig släkt och vänner får vackert finna sig i att jag inte hör av mig och inte heller orkar ses. Orkar inte ens höra av mig och förklara. På jobbet får jag lättare arbetsbörda och det känns härligt samtidigt som jag vet att det belastar mina kollegor som får göra mer. Önskar jag orkade mer själv men har bittert fått inse att det inte går. Jag har långt kvar i min återhämtning och för en person som mig är det katastrof. Jag vill så mycket men det går inte. Jag orkar inte.

För att inte spricka måste jag göra någonting och efter mycket velande har jag återupptagit mina härliga rundor i spåret. Jogging/powerwalking är den bästa rensa-hjärnan-aktiviteten för mig.

Idag är det söndag och jag längtar ut igen. Spellistan är fulladdad och jag känner hur energin är på topp. Sensommarsolen glittrar på vattnet i tjärnarna jag passerar. I öronen dånar musiken och långsamt ökar jag takten så pulsen kommer igång. Det är så vackert här och känns som om jag kommer till ro i själen.

IMG_1556

Plötsligt inser jag att tårarna forsar över kinderna och jag snörvlar i takt med musiken. Vad händer? Helt plötsligt brister allt och jag kliver av och sätter mig på en sten och ser ut över vattnet i den mörka tjärnen. Tårarna avtar och jag inser plötsligt att jag sitter på samma sten som för 411 dagar sedan. Då var det dagen innan prover skulle tas på en ny knöl jag hittade i bröstet. 398 dagar sedan jag fick beskedet att cancern var tillbaka. 350 dagar sedan operation. 228 dagar sedan sista cellgifterna rann in i blodet. 161 dagar sedan sista strålningen. 158 dagar sedan jag började jobba 25%. Då för 411 dagar sedan rann tårarna som idag, hejdlöst utan slut.

Sedan dess har allt gått framåt och jag har tagit mig genom alla faserna. Rädsla, förtvivlan, oro, lättnad, glädje och lycka över att allt är över för denna gång. En lång uppförsbacke som övergått i en ganska plan raksträcka. Nu är det över och allt är som vanligt. Eller?

Jag torkar tårarna och samlar ihop mig. Har än en gång insett den hårda vägen att det kommer aldrig bli som innan cancern. Återhämtningen är långt ifrån över. Kanske har jag kommit halvvägs och jag måste ge mig själv tid att komma tillbaka för hur gärna jag än vill är kroppen både fysiskt och mentalt slut. Vägen tillbaka är lång och det kommer att gå uppför, utför, hit och dit innan det kommer att kännas “normalt” igen.

Påminner mig själv om att det kanske inte är så konstigt att jag inte är mig själv efter denna resa. Det är ok att inte må bra hela tiden, att tankarna och känslorna periodvis är “all over the place”, att inte orka, att säga nej, att skratta, att gråta, att ta en dag i taget, att aldrig ge upp.

Nu börjar jag om igen. En dag i taget. Sakta men säkert. Babysteps på vägen tillbaka.

Till alla därute – Ge aldrig upp

Med kärlek /Annika

 

7 oktober 2015

Varje dag, sedan beskedet kom för en månad sedan, får jag frågan hur jag mår. För det mesta svarar jag ok, för det är enklast. I själva verket är ingenting ok just nu.

Den 15 oktober 2009, det år jag fyllde 40 blev jag kallad till min första mammografi. För mig var det självklart att gå, men det är det inte för alla. En månad senare fredagen den 13 november fick jag beskedet ingen vill ha, jag hade bröstcancer. Hela livet vändes uppochner men jag och familjen tog oss igenom operationer, cellgiftsbehandling, håravfall, hormonbehandling och mycket annat som ingår i cancerdiagnosen. Tillsammans kom vi ut på andra sidan, starkare och mer sammanhållna än någonsin. I slutet av 2010 var allt som vanligt igen, eller var det verkligen det? Utanpå ja, men inuti levde jag med skräcken varje dag – har cancern kommit tillbaka? Inför varje kontroll mådde jag illa och var mentalt ur balans i flera dagar innan läkarundersökningarna. Men när väl brevet damp ner i brevlådan, brevet med beskedet om att allt såg normalt ut och det fanns inga tecken på återfall, kom lugnet. Lugnet varade några veckor för att sakta återkomma som ett gnagande i bakhuvudet. Är det en ny knöl jag känner? Är cancern tillbaka? ÄR CANCERN TILLBAKA? Det har varit min stora skräck, det värsta tänkbara. Tanken på att gå igenom detta en gång till har periodvis gett mig en fruktansvärd ångest.

I våras var jag på den årliga kontrollen hos onkologen och hon konstaterade att allt såg jättebra ut. Jag kunde nu, efter 5 år, sluta med hormonbehandlingen och gå vidare i livet. Hon önskade mig en trevlig sommar och jag var lättad och allt kändes ”normalt”. D.v.s. lite mer normalt än vanligt. Det hade ju trots allt gått 5 år utan tecken på återfall.

I somras kände jag en knöl i mitt rekonstruerade bröst och jag blev svimfärdig och första tanken var att nu är det kört, cancern är tillbaka. Den här gången kommer jag att dö! Jag kontaktade Sös och fick genast en tid för biopsi och ultraljud och knappt 30 dagar efter att jag hittat knölen var tumören bortopererad. Det var återfall. Cancern var tillbaka. Min allra största skräck hade besannats.

Tankarna snurrade som en centrifug, det var omöjligt att tänka på annat. Trots beskedet att det inte fanns några tecken på spridning så var den automatiska känslan att nu är det kört. Nu dör jag!

Nu är jag sjukskriven i väntan på att få börja med cellgifter, strålning och hormonbehandling igen. Sjukskrivningen sträcker sig till att börja med till 30 april 2016, sju månader. Allt är helt absurt. Allt känns overkligt, trots att jag har operationsärr som tillsammans mäter ca 50 cm som visar att det är på riktigt. Känslan av att detta händer någon annan, det händer inte mig, är påtaglig. Det är svårt att greppa detta och inse att det faktiskt är så att jag och min familj återigen tvingas gå igenom ett år med så mycket både fysisk och psykisk smärta. Jag sitter periodvis både dag som natt och bara stirrar ut i tomma intet för att nästa stund brista ut i gråt. Jag har vissa dagar ren dödsångest. Den här gången blir det en tuffare cellgiftsbehandling, efter det väntar 5 veckors strålning och en tuffare hormonbehandling. Allt för att minska risken för återfall.

Trots vår fantastiska läkarvård som gör allt de kan för mig är det ibland svårt att se positivt på det som hänt men hur svart det än är och hur djupt jag än sjunker vissa dagar, finns hoppet. Hoppet och längtan till sommaren 2016 när allt är över och jag är tillbaka, starkare än någonsin! Det händer något med den som drabbas, kan inte förklara men för mig innebär det att jag hittat mig själv på ett sätt jag troligen inte gjort utan dessa prövningar. Jag är starkare och tryggare än någonsin och har inga tvivel på att jag tar mig igenom även denna behandling hur tufft den än kommer att bli.

Jag ska kämpa och jag ska kriga och framför allt ska jag vinna över cancern!

Kram Annika

22

 

 

Vem är jag

Hej!

Här tänkte jag berätta om alla olika delar av min cancerresa som började 2009. Upp- och nergångar, lycka, förtvivlan, skratt och tårar. Det kommer inte att vara i kronologisk ordning, långt ifrån regelbundna inlägg, utan när jag har tid, ork och lust. För alla som någon gång varit i kontakt med cancer, som patient, anhörig, familj, släkt, vän eller annat, vet att just nu idag kan allt kännas bra men om en timme, dag, vecka eller månad väller hopplösheten in för att i nästa stund försvinna igen.

Just idag har jag en bra dag och vill dela med mig av mig själv och min resa från helt frisk till sjuk till frisk till sjuk igen till att idag känna mig frisk. Helt friskförklarad kommer jag aldrig att bli men jag tänker kalla mig frisk för jag känner mig inte sjuk.

För mig är det en ära att få vara med på denna sida. Ett enormt stort tack till Fabian Bolin för hans enorma engagemang och skapande av denna sida. All kärlek och styrka till dig Fabian och tack för att du delar med dig av ditt #waroncancer, som lyft och hållit mig uppe under mitt eget #waroncancer.

Vem är jag då?

Mitt namn är Annika, snart 47 år, jag är gift, har två härliga barn och en kattunge. Jag har någonstans att bo,  ett jobb jag älskar, en fantastisk familj, släkt och vänner. Helt enkelt, jag har det bra och trivs med livet. På måndag ska jag, efter 5 veckors deltid börja jobba heltid igen och snart är det semester. Solen och jag strålar ikapp och jag känner hur härligt det är att leva en dag som idag 9 maj 2016. Så har det dock inte alltid varit.

Kram Annika

21